Östängs gård

En gård för omställning

Jordanalysresultat

Dags att analysera analyserna från Eurofin. pH-värdet mäter surhetsgraden i jorden. Lerjordar bör ha ett pH på minst 6,5 och sandiga jordar minst 6,0. Vårt nya värde ligger på 5,7 då det är lite för lågt. I vårt fyra år gamla provsvar hade vi ett pH på 5,8 så vi har sjunkit något sedan sist. De har satt ett pH-mål på 6,00 och gett oss rekommendationer på att tillföra 0,89 ton kalciumoxid, CaO per hektar. Som lite mer begripligt mått är det strax under ett hekto per kvadratmeter.

1 hektar är 10 000 kvadratmeter och vi odlar cirka 1000 kvadratmeter totalt vilket innebär att vi bör sprida 89 kilo CaO.

P-AL klass visar växttillgängligt fosfor respektive kalium. Klass I innebär mycket låga värden och klass V innebär mycket höga värden. Tyvärr så visar vårt nya prov att vi ligger i klass V vilket inte är bra. Vi behöver alltså minska mängden fosfor vi tillför.

Mg-AL-tal mäter växttillgängligt magnesium i jorden. Värdet för brist ligger på mellan 4-10 mg/100g jord. Har man hög lerhalt gäller det högre värdet. Vårt nya värde ligger på 11 så vi har inte någon magnesiumbrist.

K/Mg-kvot mäter förhållandet mellan kalium och magnesium. Kvoten bör generellt ligga mellan 1 och 3. Vi ligger i K-AL klass IV och då räcker det med en K/Mg kvot på 1,5. Vi ligger på 1,6 vilket är ok.

Nitratkväve är den form av kväve som växtens rötter lättast tar upp. Ligger värdet under 10mg/l så finns det risk för kvävebrist. Vi har ett värde på 12 mg/kg men inget värde som anges som mg/l vilket gör det svårt att begripa. Kanske är det samma sak?

Bor bör ligga ligga över 0,5 på sandjord och 0,7 på leriga jordar. Vi ligger på 0,67 så det verkar ok.

Sulfatsvavel bör ligga på 5-10 mg/kg och vi ligger på 8,4.

Vi har en mullhalt på 4,9% vilket är lågt. Vid förra mätningen låg mullhalten på 4,3% så vi har fått upp den något. Vi behöver dock tillföra mängder med mer organiskt material föra att komma upp i riktigt höga mullhalter. Lerhalten i vår jord är bara 3,5 %.

Kopparvärdet ligger på 0,6 och bör ligga på 0,8-2.0. Lite lågt, alltså.
Däremot ligger vi högt på både Zink och Mangan. Zink ligger på 3,4 och bör ligga på 1-2,5. Mangan ligger på 18 och bör ligga på 6-10.
Järn ligger på 35 och bör ligga på 20-300 mg/kg.

Allt det här gör mig bara snurrig i huvudet. Det känns som om vi inte gjort mycket rätt. Det enda som känns ok är att vi har fått upp mullhalten. Att tillföra kalk för att få upp pH-värdet är ju enkelt men hur vi ska kunna fortsätta gödsla för att få upp kvävenivåerna och ändå minska fosfornivåerna övergår mitt förstånd. Vi kan naturligtvis gröngödsla med klippt klöver eller liknande men vi har ju stallgödsel från höns och får som vi vill använda. Det är tur att det finns kunniga rådgivare. Dags att skicka analysen vidare till en sådan. Fortsättning lär följa.

Jordanalys med försening

Så har då äntligen resultatet från jordanalysen kommit. Eftersom jag går kurs på Hjo folkhögskola där vi bland annat skulle prata om jordanalyser och hur man ska tänka kring gödsling så skickade jag in ett jordprov till Eurofin. Ett företag som vi använt tidigare och som brukar leverera resultaten relativt snabbt. De fick våra jordprov den 2 november och normalt ska svaren komma inom två veckor. Den 16 november tog jag kontakt med dem och fick beskedet att det var högsäsong och att det skulle dröja en vecka till. Den 18 december tog jag kontakt igen via mail och fick inte något svar alls. Vid det laget var gödsel och jorddelen på kursen slut men inför träffen i januari tog jag kontakt med Eurofin igen. Kom då i kontakt med en trevlig handläggare som verkligen försökte hjälpa mig.

Jag fick ett svar men det visade sig att analysen av lerhalten var felaktig så han hade bett dem köra om analysen. Det lät ju inte så förtroendeingivande men det visade sig vara ett rent räknefel så den 11 januari hade jag till slut mitt resultat. Istället för utlovade två veckorna tog det två månader och nio dagar. Eurofin har meddelat att vi inte kommer att behöva betala för vår analys eftersom det strulat vilket naturligtvis är välkommet.

Jag blev lite fundersam över hanteringen speciellt som vi har haft att göra med Eurofin förut och bara hört gott om företaget tidigare. Så läste vi i LandLantbruk en artikel som handlade om Eurofin. Det visar sig att företaget har börjat skicka sina jordprover till Tyskland sedan ett år tillbaka. Syftet var att rationalisera verksamheten. Eurofin har tidigare haft cirka 70 procent av den svenska marknaden men flytten av analyserna till Tyskland och de många förseningarna har gjort att man tappat kunder. Artikeln berättar att väntetider på upp till tre månader inte är ovanliga.

Eurofins VD säger i artikeln att målet är att svarstiderna ska bli kortare än tidigare när proverna analyserades i Kristianstad.

Som vi ser det så finns det ett problem med att företag flyttar verksamheter utomlands. Därför använder vi Tranås Skinnberedning istället för Donnia. Tranås bereder sina skinn i Sverige vilket innebär att kompetens och arbetstillfällen finns här. Donnia bereder sina skinn i Bosnien vilket innebär att både arbetstillfällen och kompetens inte finns i Sverige. Dessutom blir det en hel del onödiga transporter.

Nu lär det dröja innan vi gör jordanalys igen men frågan är då vilket företag vi ska använda. Har någon tips på bra jordprovsanalysföretag som gör sina analyser i Sverige?

Permakulturdesign på Östängs Gård

För 50 månader sedan hade vi ett kompetent gäng på besök på vår gård som gjorde en första ”wild design” i permakulturanda på vår gård. Vi hade bara bott på gården några veckor men redan innan vi fått nycklarna var det bestämt att de skulle komma för att hjälpa oss att se möjligheterna på vår gård. Gänget bestod då av Pella Thiel från Skenora gård på Ingarö utanför Stockholm, Helena von Bothmer från Kosters Trädgårdar och Susanne Velander Vretare från gården Sven Nils i Skåne. Vi hade träffats i flera olika sammanhang bland annat när vi gick vår PDC (Perma Culture Design Cetificate) i på Ankhult i Skåne.

Designen för Östäng de gjorde vid den tidpunkten har vi haft mycket nytta av. Vi har inte förverkligat allt och det vi förverkligat har inte alltid varit helt enligt plan men vi fick många tips och mycket av gruppens idéer har blivit verklighet. Sedan dess har vi träffats varje år på våra olika platser.

Samarbetet är värdefullt och går till så att de som brukar platsen inledningsvis berättar om mål och tankar man har. Detta följs av en rundvandring och första dagen avslutas med umgänge och snack.

Dagen efter ägnas helt åt planeringsarbete med promenader och mätningar utomhus och kartritning och annat pappersarbete inomhus. Under arbetet får inte värden/värdarna delta.

På kvällen blir det mer umgänge och sista dagen förbereds en presentation och designarbetet redovisas.

Den som är värd för besöket ser till att serva med mat och fika men håller sig i övrigt undan. Det är väldigt trevligt och skönt att spendera några dagar med andra människor som har en liknande vardag som vi. Diskussionsämnen vid dessa träffar skiljer sig ganska mycket från vad man normalt pratar om vid middagar. Det kan röra sig om vilka äpplesorter som är bäst lämpade för cidertillverkning, hur många spett man kan behöva äga på en gård eller hur man tar hjälp av hönor för att snabba på komposteringsförloppet. Det är få sammanhang där sådana samtalsämnen uppskattas av alla. Skönt och oerhört givande.

Sedan starten så har gänget utökats med Miriam Thorén från Skenora och Helena Ullmark från Skåne.

Innan de kom till oss den här gången hade vi förberett med ett inlägg på bloggen som hette ”Då och nu” som visar en del före- och efterbilder. Miriam och Helena var ju inte med första gången så de behövde få en liten känsla för förändringar som gjorts. Vi skickade också ut en text med lite tankar om vad vi funderar på inför framtiden. Vi har lagt ner mycket jobb och gjort många investeringar vilket har varit slitsamt och kostsamt. Nu måste vi hämta hem de investeringarna och få snurr på gården så att vi kan få tillräckligt med inkomster utan att behöva lönearbeta för mycket. Detta hade våra besökare i åtanke när de skred till verket.

Det är spännande att lämna dem ensamma. Ibland sticker ett huvud ut genom vardagsrumsdörren för att ställa en fråga eller hämta mer kaffe. Ibland går någon ut en sväng med papper och penna i handen och vi har inte någon aning om vad de hittar på. Vid lunchen och på kvällarna pratar vi mycket om diverse saker men de är hemlighetsfulla och avslöjar inte något kring designen.

Idag på förmiddagen stängde de in sig igen och skissade och skrev på blädderblock och flygbilder som vi förberett. Klockan 10.30 var det äntligen dags för oss att få höra deras tankar och idéer.

Första bilden (som syns dåligt på bilden ovan) är en symbol för ett andetag. Vänster sida symboliserar inandningen vi gjort under de här fyra åren som innehåller så många investeringar och ansträngningar. Nu ska vi andas ut och förädla och förpacka det vi gjort.

Bilden ovan visar cirklar där den innersta cirkeln är nuläget. De har färgmarkerat de fält där de tycker att vi ska utveckla, skala upp och gå vidare. Vårt gårdssamverkansprojekt fann gillande och bör fortlöpa och fördjupas. Vi bör fortsätta med wwoofarna som dels ger oss extra händer i arbetet men som också är ett sätt att sprida de kunskaper som vi faktiskt tillägnat oss. Vi bör gå vidare i den andan och även ta emot praktikanter från olika utbildningar som skulle ge mer kunniga händer. Olika utbildningar kräver att studenterna gör LIA-praktiker (Lärande i arbete) och det bör vi undersöka.

De föreslog också att vi skulle skapa Loo Nyby för att ge fler människor möjlighet att pröva på livet på landet. Enkla bostäder utefter vägen i skogsbrynet.

De tyckte att vi skulle utöka de försäljningskanaler vi redan har med andelsjordbruk för att få in pengar innan säsongen.

Efter drygt fyra år på vår gård har vi skaffat oss en del erfarenhet om hur man kan starta upp ett småskaligt diversifierat jordbruk med många delar. Det har givit oss en del kunskaper som gänget tyckte att vi skulle försöka nå ut med på fler sätt än via denna blogg. Förslagen gick ut på att skriva en bok, ge föreläsningar, ordna korta kurser i att ha får och höns samt i grundläggande odling, skogsträdgård och fruktodling.

De tyckte också att vi skulle ordna olika upplevelser för företag och turister. Ibland kan det vara svårt att se vad man själv har att ge när man är mitt uppe i något. De kurser vi ordnat på Östängs Gård hittills har varit med externa kursledare när vi själva har velat lära oss något. Det krävs självförtroende att gå ut på detta sätt vilket vi inte känner att vi haft hittills i alla fall.

De tycker också att vi ska skaffa ett större växthus. Inte framför allt för att odla i men för att ge mer plats åt fler hönor på vintern. De tycker också att vi ska bygga ett orangeri på nedsidan av lutan bakom garaget men att där mer satsa på fikon, vin, aprikoser och annat roligt. Detta bygge skulle i så fall göras av gamla återvunna fönster men odlar man tomater och andra annueller där så är det stor risk att kondensen förstör virket för snabbt.

Helena delade också med sig av ett system för att använda hönorna för att snabba på komposteringen av grönsaksavfall och annat. Det går ut på att man gör en ränna av lastpallar där man häller in det man vill att hönsen ska bearbeta. Sedan vänder man högen inåt i rännan efter ungefär en vecka och lassar in nytt. Sedan fortsätter man att vända högarna om och om igen och ju längre in i rännan sakerna kommer desto mer likt jord har det blivit. I rännans andra ända är grönsaksavfallet mer att likna vid jord.

Platsen framför orangeriet bör bli en umgängesplats för oss, praktikanter och wwoofare. Där bör finnas platser att sitta och eldstad/grill. Dasset behöver flyttas så att det lättare nås av besökare till gårdsbutiken. Var det nya växthuset ska ligga fanns det två förslag till. Antingen på skiftet mitt emot hönshuset eller som läskydd nedanför grönsaksodlingen.

Att det blåser mycket på våra grönsaker är ett problem och lägger vi inte växthuset där så hade gruppen förslag på olika läplanteringar. De tyckte också att vi borde utöka äppelodlingen med fler träd, fler sorter och på fler platser.

Vi är oerhört tacksamma över att detta glada, kompetenta gäng kommer till vår undsättning så där var femte år. Nu har vi fem år på oss att genomföra nästa utvecklingsfas av Östängs Gård. Om det blir enligt deras plan eller på något annat sätt får vi se, men nya idéer har vi definitivt fått.

Fotogenprylar Del 5

Del 5 av 5

Sista delen handlar om två typer av fotogenprylar som vi inte har så många av, blåslampor och värmare.

Den här snyggingen är en blåslampa av fabrikat Radius. Om jag minns rätt så bildades märket Radius under en strejk på Primus fabrik. När tiden gick och det blev för tråkigt så hittade strejkande arbetare på nya produkter och sålde dem under namnet Radius. Det var ganska länge sedan och det gick tydligen att göra så. Radius blev kvar och blev en framgångsrik konkurrent till Primus och de andra.

Observera att T-spriten som ska förvärma ska hällas i försänkningen högst upp på tanken. Inget separat kar. En sak mindre som kan gå sönder.

Samma Radius till vänster. Den högra är en lite kraftigare brännare av fabrikat Sievert.

Den är gjord för att gå på bensin i stället för fotogen vilket är lite läskigt. Trots det krävs fortfarande ett kar för förvärmningen. Pumpen på Sievert-brännaren är pampig. Lodrät och med räfflor som påminner om antika kolonner. Den här använder vi inte så ofta, om man säger så.

De här värmarna har vi däremot använt en hel del. Det är fotogenvärmare som är uppbyggda som fotogenlampor med rund veke. Skillnaden är att veken är betydligt större och att ljuset blir till värme.

Den röda är ett loppisfynd. Den typen av värmare är enkel att komma över och går att få för småpengar. Den är tillverkad i Taiwan och den fungerar men inte mer. Alla material är klenast och billigast möjliga och den åldras inte med värdighet. Flagnat krom, rost och ett allmänt intryck av förfall.

Det går inte heller att lita helt på tippskyddet. Det är den metallfärgade cylindern som står upp ovanför den vita spaken. Tanken är att den ska vicka om värmaren välter och då ska värmaren stängas av. Det fungerar kanske men jag litar inte helt på den. Så den är nog långsamt på väg till tippen.

Båda värmarna har en effekt på ca 2000W, alltså som två vanliga elelement.

Den andra brännaren är lika cool som den första är ocool. Färgen kan nog kallas för vanilj. Det är en Pod som är tillverkad i Sverige. Det märks på flera sätt. Dels för att informationen ser annorlunda ut. Den taiwanesiska har en enda etikett som berättar om tekniska data, tillverkningsår och vem som importerat den till Sverige.

På den svenska finns det mer information. Det mesta är säkerhetsrelaterat. Naturligtvis.

Olika traditioner när det gäller information. Till och med instruktion om hur lågan ska se ut sitter på den svenska värmaren och det är en god tanke. Hur många har med sig manualen till en flera år gammal manick som snabbt ska igång för att få upp värmen?

Poden är genomtänkt på flera sätt. Toppen av gallret går att lyfta av så att den bruna plattan går att använda som värmeplatta. Den går att öppna så att hela förbränningsutrymmet går att nå. Tippskyddet har en betydligt större och tyngre vikt som fungerar i alla väder. Dessutom så är den byggd för att hålla. Materialen är valda för lång livslängd, inte enbart för att minska kostnaderna för produktionen. Just den här manicken var den sista i en järnhandel som skulle slå igen. Nyskick till begagnatpris.

Den finns även i ett vattenkylt utförande för att installeras som värmekälla för centralvärme i båtar.

Till sist

Fotogenmanickerna som vi har visat upp är till viss del föråldrade. När det gäller de enkla fotogenlamporna så används de som stämningssättare och nödljus men knappast som läsbelysning. Pumplamporna kan mycket väl användas men proceduren för att starta dem gör att de i praktiken är ersatta av LED-lampor som med tiden har fått hög effekt trots måttlig batteriförbrukning. Den som har ett hus utan el skulle kunna ta en titt på Aladdins mantellampor. Bra ljus utan buller eller batteriångest. En dunk fotogen kan förvaras i åratal i väntan på i väntan på att få stå till tjänst.

Blåslamporna har till största delen blivit samlarobjekt. Det är enklare att dra igång en gasolbrännare vid de tillfällen det behövs lite högre temperaturer. Annat är det med värmarna. De fungerar utmärkt även idag och de borde finnas i fler hem i väntan på nästa vintriga strömavbrott.

När det gäller köken väljer nog de flesta att använda gasolkök eller trangiakök eftersom de är lättanvända. Engångsbehållare för gasol är vanligt numera vilket är ganska trist. Trangiakök går på T-sprit och har ganska låg effekt men duger till att laga mat på. Det låter heller inte lika hotfulla som fotogenkök gör. Trangiaköken skulle nästan ha kunnat vara med i de här blogginläggen men de kvalade inte in eftersom de är för tråkiga och fula.

Det finns en typ av kök som är direkta arvtagare till de kök som har beskrivits här. Ett heter Optimus Polaris.

Det kan eldas med gasol, tändargas, tändvätska, fotogen, bensin, diesel och flygplansfotogen. En grym manick. Tänk om den bara hade funnits i mässing!

Fotogenprylar Del 4

Det finns en typ av fotogenlampa som kombinerar det bästa från två världar. Den är nästan lika enkel i sin uppbyggnad som en klassisk fotogenlampa men den har samma klara, vita ljus som pumplamporna även om den lyser svagare än dem. Den heter Aladdin.

Detta är en Aladdin-lampa, Modell 23. Det är en fotogenlampa med rund veke med ett hög skorsten som är noggrant formad. Skorstenen skapar ett ordentligt drag vilket i sin tur ger så hög effekt att en nät-tratt, en så kallad mantel, börjar att glöda. Manteln är behandlad med samma kemikalier som pumplampornas strumpor och den ger ett kraftigt sken som sägs motsvara en glödlampa på 60-80 Watt. På bilden ovan har den oanvända manteln hamnat på sniskan.

Vår lampa är en hyllmodell som det går att sätta ett väggfäste på. Den är gjord i mässing som är klarlackad. Det ser snyggt ut på bild men i verkligheten ser det lite tråkigt ut. Det finns inga toningar, inga putsrester, bara lite damm som sitter lite ovanpå. Lackad mässing är inte alls lika snyggt som olackad. Putsfri är den förstås – men ändå. Det lär gå att åtgärda med hjälp av ammoniak. Då ska lacken försvinna och den äkta mässingslystern kan putsas fram.

Eftersom manteln står upp så behövs en liten metallställning för att det ska fungera. Tekniken med strumpa/mantel uppfanns för sent för att det skulle bli riktigt stort. Den första riktiga glödlampan fanns redan när en österrikare lyckades förbättra fotogenlampan med hjälp av sällsynta metaller på nät så det var bara på platser som saknade el som de användes.

Från Aladdins katalog 1924

Bildtexten talar om lycka trots att bilden visar människor som ser mer döda än levande ut. Hur som helst så har de en bra belysning på kvällskvisten med ett ljus som är betydligt vitare än det gula ljus som kommer från vanliga fotogenlampor. Manteln (och även strumpan) gör dessutom att förbränningen sker vid högre temperatur vilket minskar mängden sotpartiklar i rummet och att det inte luktar fotogenrök. Aladdinlamporna har betydligt lägre effekt än pumplampor men å andra sidan så brinner de helt tyst. Effekten är så pass hög att man får kisa med ögonen eller, trevligare, skaffa en snygg lampskärm. Vi har dock ingen sådan ännu.

Lånad bild på en Aladdinlampa i aluminium med en härlig grön lampskärm

Företaget Aladdin har funnits sedan 1908. Fabriken i USA drabbades så småningom av ett jordskred och förstördes fullständigt. Det fanns dock en mindre fabrik i England som fick ta över. Tradition är en naturlig del av ett sådant företag och som ett exempel så har standardmodellen ”Modell 23” tillverkats från 1969 till 2015. Efterträdaren med brännaren ”MaxBrite 500” är mycket lik men har bättre toleranser som ger jämnare låga.

Lamporna finns att köpa i Sverige, bland annat hos Fotogenlampor.se.

Då och nu

Vi skulle ha tagit fler foton från början. Vi tycker att vi har fotograferat massor men ändå så saknar vi idag många bilder på hur saker och ting såg ut från början. På torsdag kommer permakulturgänget tillbaka för att hjälpa oss att göra en ny plan utifrån det arbete vi gjort under fyra år. Vi ville sätta ihop en bilddokumentation på då- och nubilder men märker att vi saknar mycket. Här kommer i alla fall några bilder på hur det såg ut 2014 och hur det ser ut idag.

Många fönster var trasiga och hade ruttna karmar. Värst var nog detta fönster ner till ett källarutrymme där vi idag har förodlingskammaren. Där har vi satt in ett nytt fönster och tätat så vi kan hålla det frostfritt.

Från utsidan såg det ut så här. Där har vi fått gräva ur och sätta stenar. Färgen tog slut när vi målade muren men nästa år ska vi måla klart.

Ovanför fönstret satt en rutten dörr. Den gick inte att rädda men Lasse hjälpte oss att bygga en ny.

Fönstrena på ladugården var inte heller i bästa skick. De var rostiga och många glas var trasiga. De har vi tagit ur och blästrat. Några wwoofare har målat dem svarta och sedan glasat dem.

Vissa sidor på ladugårdsfasaden har vi målat med falurödfärg men en del återstår. Det samma gäller de grå stenfasaderna.

Fönstren i hönshuet var också ruttna och trasiga och vi kunde inte hitta några som hade rätt mått. De som kom närmast i storlek var för låga så vi fick bygga en extra fönsterbåge och sätta i glas själva. Guillaume har hjälpt oss att bygga hönsgården.

Inne i hönshuset satt ett järnfönster men eftersom ett annat järnfönster var rostigt bortom räddning så flyttade vi detta och ersatte det med ett fönster med träkarm. Taket har vi också får ersätta eftersom det var allt för lätt för råttor att ta sig in. En del målning är kvar att göra.

Väggarna i hönshuset var lagade med cement som vi fick knacka bort och ersätta med kalkputs. Sedan målade vi med kalkfärg.

Bjälkarna i taket var tack och lov friska så dem kunde vi behålla. Det är ett rymligt och bra hönshus där våra hönor har det bra på vintern.

I ladugården har vi mycket kvar att göra. Vi har byggt burar för ankor och små hönsgrupper och belamrat med material men taket är fortfarande inte ok utan behöver bytas ut helt och hållet.

Vissa bjälkar var också ruttna vilket vi upptäckte innan vi tog över så förra ägaren såg till att de blev utbytta. Men det är inte konstigt att golvet inte är helt friskt när det regnat in genom taket. Vissa delar av golvet har vi bytt men mycket återstår att göra.

Baksidan mot gödselstan var nog värst. Vissa av dörrarna har målats, fönstren lagats, högen med gammal isolering är bortkörd och stenväggen är målad.

På ladugårdens framsida har vi målat nästan hela sidan med falurödfärg. Vi har lagat portarna och målat dem blå. Mjölkrummet som numera är slungrum behöver få ett nytt tak så småningom.

Vi har ganska stora hårdgjorda ytor på gårdsplanen vilket är bra. Vi har skrapat undan den växtlighet som vuxit till sig under åren och grusat upp så vi slipper gå i gyttja på höstarna. Gården blir finare och finare även om mycket är kvar att göra.

Det gör mycket när stenväggen blir vitmålad.

Tittar man på fotona en bit ifrån gården så ser man också att en del har hänt. Där det förut var en åker är det idag instängslat med två meter högt staket där hönorna håller till på sommaren.

På denna yta har vi också planterat 125 äppleträd. Alla överlevde inte sommaren så en del ska vi ersättningsplantera till våren.

Åkern och den lilla bäcken från en annan vinkel. På den senare bilden syns stängslet som skyddar både äppleträd och hönor.

Garagegaveln har fått tre nya fönster och målats av Agneta.

En del av garaget har vi förvandlat till verkstad. Det är nog vårt mest utnyttjade utrymme.

En annan del av garaget har blivit gårdsbutik även om den står tom under vinterhalvåret.

Garagedörrarna närmast rymmer verkstaden och de längst bort affären. Väggar och dörrar är nymålade och en av dörrarna har vi fått ersätta. På wwoofhuset har vi satt in ett fönster och Lasse och Agneta har byggt en veranda. Framför har vi skrapat undan och grusat nytt.

Framför wwoofhuset står vår självbetjäningsbutik där grannarna kommer och köper ägg.

På andra sidan på wwoofhuset är fönster och källardörren bytta och väggarna målade.

Inne i wwoofhuset syns skillnaden nog mest. Det ruttna golvet är utbytt och vi har satt in ett fullt fungerande kök.

Det var inte mycket till vägg från början. På bilden till vänster ser du toaletten som nu är installerad innanför väggen som du ser på högra bilden.

En halvtrappa upp finns det som idag är vardagsrum.

Det är nästan svårt att se att bilderna är tagna på samma ställe men de är de.

Nedanför garaget har vi byggt vår grönsakshanteringsstation där vi packar grönsaker. I lutan innanför ska vi bygga lager och kylrum.

Tittar man ut över åkern från grönsakssköljen ser man nu vår grönsaksodling med vattentanken i förgrunden. Den har vi också inhängnat med två meter högt staket.

Grönsaksodlingen från en annan vinkel. Den omålade träbyggnaden är det nya grönsaksskjulet som inte är riktigt klart än.

På denna bild syns skjulet bättre. Det är enorma mängder arbetstid nedlagt innanför detta stängsel.

Gården ser ganska plottrig ut ifrån brevlådorna. Men ska man hålla på med så många olika saker som vi gör så behöver man mycket utrymme. Längst till vänster i den högra bilden ser man vårt utedass.

Även i skogen har vi gjort en hel del jobb. Vi försöker att gynna lövträden mer än gran. Speciellt gäller det närmast gården.

Vi har inte någon bra bild på ytan där vi anlagt skogsträdgården innan vi startade arbetet. Detta var det närmaste vi kom men man ser inte mycket på bilden. Slyt i förgrunden har växt sig större i alla fall.

Även invändigt har vi varit tvungna att göra en del. Badrummet uppe hade gamla rördragningar och vattenläckage i både tak och golv.

Det var annars inte något som vi hade prioriterat om vi inte hade blivit tvungna.

Köket hade vi inte heller planerat att göra om även om det var väldigt fult och i sämsta 80-talskvalité men när vår dotter fick andra skåpsluckan i pannan så insåg vi att vi inte hade något val. Vi gjorde också om planeringen så vi har diskbänken mot fönstret.

Vi har fått mycket bättre arbetsytor och ett bättre flöde i köket.

Vi hade tur som hittade en annons på blocket där ett kök skänktes bort. Folk är galna när det gäller att byta ut fullt fungerande saker. Vi fick till och med vitvarorna för de förra ägarna ville ha nya.

Kaklet var inte speciellt snyggt från början men det är inte snyggare idag. Vi ska ansluta den vattenmantlade vedspisen på bilden men eftersom vi inte är riktigt klara med det kan vi inte göra klart väggen bakom. Det fungerar ändå men det ska bli skönt när det blir klart.

Om någon av er som läser detta funderar på att köpa gård så se till att ni fotograferar alla delar av gården ordentligt. Fler bilder än ni tror behövs. Någon gång i framtiden kommer ni att vilja jämföra. Det är kul att se vad som hänt men har man inga bilder så glömmer man lätt hur det var.

Fotogenprylar Del 3

Del 3 av 5

Charmigast av de fotogendrivna manickerna är nog stormlyktorna, eller pumplamporna som vissa kallar dem. Strumplampa funkar också. I engelskspråkiga trakter kallas de ” Pressurized kerosene lamps”, Trycksatta fotogenlampor. En bra benämning som inte fått fäste här.

Lampan ovan är en ganska gammal Primus med mjölkvitt glas. Modellen heter ”Primus No. 1020” och lyser med ”300 cp” vilket ska motsvara 300 stearinljus, Candela, om jag minns rätt. Det bör motsvara ca 250 W glödlampa. Det är mycket ljus. Det är en vanlig modell bland de äldre lamporna och var förmodligen en arbetshäst när det behövdes bra ljus i ladugården under vintern. Just det här exemplaret är lite svår att få att brinna rent. Inget stort problem eftersom alla delar kan bytas ut. Det är dock inget akut eftersom vi har flera liknande lampor.

Den här är en Optimus 200P. Det är en av de vanligaste lamporna för den som fyndar bland försvarets överskottsprylar. Det krävs dock lite extra tur för att få med en emaljerad lampskärm.

Den här typen av lampor fungerar enligt samma principer som fotogenköken. Det går utmärkt att släcka en brinnande tändsticka i fotogen trots att det är en brännbar vätska. Fotogen brinner bra men lite motvilligt vid normala temperaturer. Det är förmodligen därför som fotogenmanickerna blev populära. Hög effekt med någorlunda säkerhet. Det finns två sätt att få fotogen att brinna. Det ena är att använda en veke som hjälper till att förånga vätskan. Det är ju så som den vanliga fotogenlampan fungerar. Det andra är att hetta upp vätskan till antändningstemperatur och spruta ut små mängder som ånga. För att det ska fungera behöver det vara ett övertryck i tanken och därför har dessa kök, lampor och annat en luftpump.

Här är samma lampa tillsammans med en annan 200P. Båda lamporna är tillverkade av mässing men den till vänster är inte förnicklad. Mässingen ärgar med tiden men är enkel att putsa upp och blir då fantastiskt vacker. Mycket snyggare än föremål av mässing som är klarlackade för att man ska slippa att putsa. Klarlacken ger en död mässingslyster medan putsad mässing ger en levande lyster. Så är det, och det gör att det är värt besväret att putsa då och då. Jag tror att alla lampor av den här typen var förnicklade förr i tiden. Det var under senare tid som samma gamla modell såldes som retro utan förnickling.

Med lite tur på loppisen kan lampan vara oanvänd och i originalkartong

Det som får lamporna att lysa är strumpan, eller glödnätet som det egentligen heter. Det är en gles påse av obrännbart material som är belagd med ämnen som avger starkt ljus när fotogenen brinner. De finns i olika storlekar för att passa olika lampor. Bilden visar ett ganska gammalt glödnät. Kanske är den tillräckligt gammal för att vara belagt med radioaktivt Torium? Numera är glödnäten man köper inte radioaktiva.

Det fungerar inte bra med fel storlek på strumpan för den ska blåsas upp till lagom storlek av fotogenlågan vid första användningen. För liten strumpa blir uppblåst men lågan brinner en bit utanför strumpan så det bli dåligt ljus. För stor strumpa i förhållande till lampans munstycke och allmänna storlek fungerar inte heller. Då fylls inte strumpan och får fel form. Den stelnar nämligen efter inbränningen och blir då en stel hängande korv som bara glöder på vissa ställen.

Glödnätet är mjukt och smidigt innan det används första gången då det blir hårt och sprött Det kan användas många gånger men en inbränd strumpa är känslig för stötar. Den som vill flytta runt en lampa utan att behöva byta strumpa kan försöka att stadga strumpan med hårsprej som bränns bort när lampan tänds. Jag har provat med blandade resultat.

Samma Optimuslampa tillsammans med en lite större och nyare pjäs. Det är också en Optimus men på 500 cp vilket ger lika mycket ljus som en glödlampa på 400 W. Den saknar glas men det gör att det är enkelt att se det ganska stora oanvända glödnätet och snabbtändaren som gör att T-sprit inte krävs för att tända den.

Största nackdelen med den modernare lampan är att den till största delen är tillverkad av förkromat stål i stället för förnicklad mässing. Materialet klarar inte av hettan så de här årgångarna av lampor rostar. Trist.

Reservdelar är alltid bra att ha. Det smala kopparröret längst till höger suger upp fotogen från tanken. Ventilen med vredet reglerar effekten. Fotogenen tar ett varv genom loopen som omger brännaren för att värmas upp. Sedan sprutas den ut genom munstycket av mässing som sitter högst upp, det vill säga längst till vänster på rörkonstruktionen. Munstyckena har mycket små hål för att spruta ut en fotogendimma. De finns i olika storlekar som är anpassade för lampans effekt. Munstycket sätter ibland igen sig om fotogenen har skruffs i sig så det ingår några rensnålar till alla lampor. Vissa modeller har inbyggd rensnål inne röret som kommer upp vid ett visst läge på vredet. Fiffigt!

Även detta är en Optimus, en 930 på ca 300 cp. Det är en lite senare konstruktion som tyvärr har ”hatten” och några andra delar gjorda av stål i stället för mässing. Snygga glas har de i alla fall.

Här är en sprängskiss över Optimus 930. Observera att det fanns ett handtag och lampskärm som skulle göra den bättre anpassad till inomhusbruk.

Bredvid 930-lampan på bilden ovanför reservdelslistan står en nytillverkad flaska för T-sprit. Plast är naturligtvis praktiskt men de gamla är bra mycket finare.

Det finns en pumplampa som jag har haft ett gott öga till hela tiden men som jag inte har råkat träffa på med rätt prislapp. Det är en Radius med kokplatta på toppen. Översta delen på den här typen av lampor blir rejält varm så visst är en bra idé att passa på att värma lite buljong när värmen ändå är tillgänglig. En lite äldre lampa med kokplatta ser ut så här. De blev smalare med tiden.

Bilden är hämtad från Tradera. Auktionen slutade på 1830 kr

Den långa nyckeln som syns på bilden är bra att ha. Med den kan man byta backventilen som sitter i botten av tanken. Läcker backventilen så funkar inte lampan. Händer inte ofta men för säkerhets skull bör en nyckel finnas till hands.

Den som vill få en överblick över pumplampornas fantastiska värld kan med fördel titta in på Traderas avdelning som kallas Technica & Nautica. Väl på plats fylls Optimus, Radius, Primus, Sievert annat i sökrutan och vips så dyker det upp mängder av prylar som kan vara bra att ha.

Fotogenprylar Del 2

Del 2 av 5

Idag är det vanligt att nya campingkök drivs med gasol. Gasol, det vill säga propan, har samma ursprung som fotogen men kolvätekedjorna är lite kortare. Gasol har 3 kolatomer på rad jämfört med fotogenets ca 11-14 st. Fotogen är därmed mellan bensin och diesel när det gäller antal kolatomer i kolvätekedjorna och kemiska egenskaper. Kemiläraren har talat.

Fotogenköken fungerar på ett annat sätt än fotogenlampor gör. De har ingen veke  vilket egentligen behövs för att fotogen ska brinna. I stället så förvärms fotogenen och sprutas ut genom ett munstycke. För att det ska fungera måste det finnas ett övertryck i tanken som skapas med en luftpump som sitter fast i tanken. De flesta köken är av sådan ålder att de är helt plastfria. Packningen på pumpkolven är av inoljat läder. Det går att beställa nya packningar så klart men det går även att klippa till en rund bit ur en trasig livrem och fukta med lite matolja.

Här är två varianter. Till vänster är den äldsta och enklaste typen. De är lätta att få igång men lite instabila med sina tre ben. Det är inte kul att att råka välta ett kök med kokande vatten och allt. Bilden med vintersolen är inget vidare. På reklambilden ser man bättre hur den är konstruerad.

Tanken är gjord av mässing, förmodligen för att det är en smidig metall som är enkel att få tätt. Det är viktigt, dels för att det inte ska läcka fotogen men framför allt för att behålla övertrycket i tanken. Pumpen är nere till höger, nere till vänster är locket för påfyllning och på det sitter en liten kran som kan släppa ut övertrycket när man vill stänga av köket. Fotogenen förs upp i ett centralt rör. Runt röret finns en rund, öppen behållare. Där fyller man upp med T-sprit som kan brinna utan veke. T-spriten värmer brännaren som är ovanför och när spriten brunnit ut är det dags att pumpa upp trycket i tanken så att den förgasade fotogenen antänds. De brinner med blå låga och har ganska hög effekt. 

Här är vårt mest slitna kök. Ett gammalt kök av fabrikat Primus som enligt texten är ett varumärke från BA HJORT & Co, Det vill säga det som så småningom blev BACHO. Den här typen av kök kallas ofta för primuskök vilket har sin förklaring. Frans Wilhelm Lindqvist från Öttum utanför Vara kom på att det gick att använda en annan svensk uppfinning, blåslampan, för att göra ett fotogenkök som inte sotade och hade hög effekt. Uppfinningen ledda till att bolaget Primus startades.

Om det inte räcker med en brännare
så fanns det fotogenkök med flera. Vi äger tyvärr ingen av dessa fantastiska manicker.

De finns med fyra, sex eller tio brännare och jag antar att de användes på torsdagar när alla soldater skulle äta ärtsoppa. Karen för T-spriten är sammanbundna. Det gör det smidigt att fylla på dem men det gör också att det är extra viktigt att de står vågrätt.

Fotogenköken utvecklades naturligtvis med tiden. Det fanns små som var lämpliga att ha på utflykter eller för den som vill vandra i fjällen. Jag läste på en amerikansk diskussionssida där en rutinerad bergsvandrare hävdade att det pålitligaste köket att ha med sig är det svenska ”Svea 123”. Det påminner om det lilla ”Optimus No. 00” på bilden här under men med större vindskydd. Det började tillverkas 1955 och enligt Wikipedia så görs det fortfarande.

Vårt Optimuskök ser ut så här när det är monterat men utan vindskydd:

I Del 1 fanns bilder på den första typen av fotogenkök. Med tiden så blev de mer raffinerade. De blev inte bara så små att de passade i ryggsäcken, de gjordes även i större versioner för att bättre ersätta en vanlig spis.

Vi råkar äga tre dubbelkök. Här är de i sin låda.

De tre köken har lite olika stuk. Det första har en enkel design och är dessutom smutsigt. Det skulle må bra av en översyn men det fungerar alldeles utmärkt som det är nu.

För äldre läsare är den här typen av kök inget konstigt medan vissa yngre kanske bara sett dem på loppis. Brännaren är fiffig. Den heta fotogengasen strömmar upp i mittröret som syns till höger, fördelas av kåpan på mittbilden och kommer i kontakt med luften efter att den har strömmat ut genom de små hålen som syns på vänstra bilden. Många små blå lågor skickas sedan uppåt av den undre skärmen.

Den här typen av brännare med många små hål kallas för ”tysta brännare”. Det är en ganska bra beskrivning. De låter en del men inte så att det stör. Det äldre köken i förra inlägget hade den ursprungliga brännaren som kallas för ”susande brännare”. Det är ingen bra beskrivning. Vrålande eller brötande brännare skulle passa bättre.

Den låga typen av kök är stabilare och därmed säkrare men konstruktionen gjorde också att det blev svårare att fylla på T-spriten som krävs för att förvärma brännaren. Här har någon hittat på utdragbara spritkoppar med inbyggda hävertrör. Fyll på med sprit tills nivån i koppen börjar att sjunka. Då har spritkoppen under brännaren fyllts på och är klar att tändas. Fiffigt!

Nästa kök är lite mer elegant med snygg ram och graciösa ben. T-spriten fylls på de försänkta mässingstrattarna i framkant. På samma sätt som det förra köket finns det en fotogentank per brännare. På tanken finns nivåindikator och ett påfyllningslock med luftningsventil.

Manual på engelska. Inte exakt samma kök men ganska likt.

Det sista dubbelköket är lite modernare. Tekniken är i grunden densamma med förvärmd fotogen men detta köket är byggt i rostfritt stål och är tänkt för att användas i en båt. Det syns om inte annat på sidostöden som ska hålla grytan på plats när det gungar.

Nu har T-spriten ersatts med en minibrännare som går på fotogen. På bilden som är tagen uppifrån gör det att se ett rör som är riktat mot den vänstra brännaren. Den tänds med en piezo-gnista och värmer i sin tur brännaren så att fotogenen förångas. Det var ett stort steg när det inte längre krävdes T-sprit för att få igång köket. Till sjöss var det nog en extra bonus att inte behöva spilla T-sprit bland vågorna.

För den som ska tända ett fotogenkök är det egentligen bara en sak som är viktig att komma ihåg. Förvärm ordentligt. Om brännaren inte är tillräckligt varm så kommer fotogenen ur munstycket som vätska som kokar på vissa metalldelar. Det ryker, luktar och försöker du tända så kan det bli en lite eldboll. Vid kallt väder kan det vara klokt att börja med en halv dos T-sprit som värmer lite lagom innan en full dos värmer upp ordentligt. Full dos direkt gör att nästa omgång T-sprit kokar bort eller skapar en liten eldboll. Inte bra. Det låter kanske krångligt men det är det faktiskt inte. Och det finns ju instruktioner på nätet..

Vi avslutar den här delen med överkursen om att det går att byta ut fotogenen mot T-sprit, dvs etanol. Detta gjordes under kriget (krigen?) när importen av råolja/fotogen minskade eller försvann. Genom att byta till ett större munstycke kunde köket fungera på T-sprit som ju tillverkades i landet. Nackdelen var att T-spriten brinner även utan veke så säkerheten minskade vid byte. Å andra sidan blev de konverterade till fossilfri drift vilket vi kan uppskatta nu men som nog ingen reflekterade över då.

Fotogenprylar Del 1

Del 1 av 5

Alla i vår familj är inte lika entusiastiska när det gäller gamla manicker som drivs med fotogen. Vilket är lite märkligt. Jag (Jonas) har varit svag för den här gamla tekniken länge. De är konstruerade på ett begripligt sätt och de är ofta välgjorda i en kombination av industri och hantverk som inte finns längre. I alla fall inte i Sverige.

Våra (mina) fotogenlampor och liknande apparater har vandrat runt i uthusen. De står plötsligt i vägen för något bygge eller annat projekt och flyttas då till något annat ställe där de inte står i vägen just då. Ibland har de stått skyddat, ibland inte. Det har inte känts bra men vi har inte prioriterat att göra jobbet ordentligt. Vid något tillfälle var det i alla fall dags att samla ihop dem och torka bort dammet. Nu skulle fotogenprylarna arkiveras.

Först en liten förklaring. Jag har egentligen inte samlat på de här sakerna. Vissa har det funnits behov av. Ett par lampor och en värmare var bra att ha när vi hade stugan i Genneved. Någon lampa för kolonilotten, även om vi nästan bara var där på sommaren. Kök behövdes till båda ställena. och ett extra i reserv om något skulle krångla. Sedan händer det att vi som loppismänniskor kommit över något intressant till en lite peng. Några av de finare lamporna har nog kostat ett par-tre hundra. Det var några år då försvaret tömde sina lager. Mängder av väl underhållna eller oanvända saker skulle vräkas bort. Jag fick vittring på fotogenprylar först i slutet av den perioden så jag missade många roliga ting!
Lägg till ett par vanliga lampor hemma, något kul loppisfynd och vips så ser det ut som en samling fastän det inte är det. Samlingar ser ut så HÄR.

Fotogenlampor

De gamla vanliga fotogenlamporna är gemytliga. De är de minst intressanta fotogenprylarna men de är trevliga. Mycket enkel teknik som ger ett ganska svagt, men pålitligt ljus. De kallas även stormlyktor och de klarar av en hel del vind.

Den här stormlyktan ser ut att vara mogen för tippen, men skenet bedrar. Det är en klassiker från Tyskland, Feuerhand 276. De har funnits sedan 1933 och tillverkas fortfarande.

Den här modellen, 276 alltså, har en extra stor fotogentank så den får tjänstgöra i bastun. Det bör räcka med att fylla på någon gång om året. Vi har några till av samma typ. Det är lite oklart hur vi har blivit vid dem men det är kanske på bakluckeloppisar och liknande. En av dem är en lite mindre, Feuerhand 275, miltärgrön och oanvänd.

Fin liten lampa.

Man kan även köpa reservdelar till sin gamla lampa. Det känns inte som 2019 direkt, men det känns fantastiskt bra.

Den enda delen som går att tappa bort i skogsmörkret under en fotogenpåfyllning är skruvlocket. men det är ingen fara på taket.
Det är bara att gå in på webbshoppen och beställa en
”Tankdeckel für Feuerhand 276 (verzinkt)”.

Vanligaste reservdelen är kanske glas och det finns en intressant variant, ett matt glas som visserligen gör det svårare att se om veken är lagom hög men som ger ett mjukare ljus. Något för önskelistan till nästa jul.

De har även en reklamskylt som kanske är emaljerad. Den väger två hekto vilket låter som kvalitet.

Glasen är för övrigt enkla att ta ut för diskning och efteråt ger den ett betydligt finare ljus.

Här är en annan lampa, Apollo, före och efter diskning.

De här Lamporna har flata vekar och de ger måttligt med ljus. Så här kan det se ut efter att glasen diskats.

Fotogenlampor med runda vekar ger 3-4 gånger mer ljus tack vare att luftströmmen styrs bättre genom brännaren. Vi hade inte planerat att ta med någon sådan i det här inlägget men en av katterna lyckades välta en sådan lampa för en tid sedan. Glaskupan gick i småbitar och kuphållaren fick sig en törn men man kan se den runda veken. Rund och rund. Den är ju inte rund egentligen, det är en flat veke som formas till en cirkel. Det gör att den är lite känsligare och fastnar lättare men är som sagt effektivare än en flat veke.

Gruvlampor

Vi har några gruvlampor. De är ännu enklare konstruktion och mycket robusta. Veken ser ut som ett tjockt garn. Inget vred med tandat hjul för att höja/sänka veken som de vanliga lamporna har. Det som inte finns kan inte gå sönder. Vekens höjd justeras vid behov när tanken fylls på eftersom fotogenen fylls på i hålet som veken sitter fast i.

Snygg och stryktålig konstruktion. De skulle i princip kunna putsas upp men det skulle förstöra det mesta av kolgruve-estetiken. Det måste dessutom göras om regelbundet. De har ganska låg effekt men de här två fungerar bra på som ledfyrar till bastun. Liten tank ger en lagom brinntid om de skulle glömmas bort. Tre till fyra timmar.

Inga verktyg behövs för att fylla på bränsle eller justera lågans storlek. Robusta och eleganta fotogenmanicker.

De här fotogenlamporna fungerar efter samma principer som oljelampor gjort i tusentals år. Skillnaden är att fotogenen från råolja var billigare och kunde framställas i större mängder än den olja man fick från får, grisar, sill och valar.

Första kurstillfället efter jul

Första träffen efter jul på min halvfartskurs i odling blev det mer av grupparbete och mindre föreläsning. Vi fick alla presentera de gårdar vi specialstuderat i verkligeheten, via internet eller i boken Compact Farms av Josh Volk.

I USA är market gardening en stor grej så mycket av litteraturen vi läser är hämtad därifrån. Det svåraste med det är att allt mäts i inches, acres och feet så det blir mycket räknande. Deras odlingsförhållanden skiljer sig också mycket från våra men man kan ändå hitta idéer och tankar man kan ta med sig till sin egen odling. Det var intressant att höra övriga deltagare berätta om olika gårdar.

Det finns mycket erfarenhet i gruppen så det är kul att hinna prata mer med de andra. Vi gick igenom olika säljkanaler som torget, matmarknad, REKO, CSA, prenumerationer, gårdsbutik, restaurang, grossist och butiker och diskuterade för och nackdelar med dem.

Sedan fick vi i grupper planera sådd och plantering utifrån tre scenarior. Det första scenariot var att vi hade fått en beställning på 1,5 ton vitkål som skulle levereras vid olika tidpunkter. Det är mer att tänka på än vad man tror. Tidiga sorter som vi behövde använda oss av för att kunna leverera i tid kan inte stå färdiga i landet speciellt länge utan att spricka. När de väl är skördade är de inte heller så lagringsdugliga så vi behövde även planera in sådd av en mellantidig sort och sedan en senare lagringsduglig sort. Lagringssorterna tar längre tid på sig så det måste man också ta hänsyn till.

Nästa scenario gällde morötter där vi skulle leverera 100 knippen i veckan. Även här behövde vi så vid tre olika tillfällen för att ha bra skörd under en lång period. Första sådd 1 april, nästa 30 april och sedan en sen sort i slutet av maj.

Sista scenariot gällde blomkål som skulle levereras i kassar vid två tillfällen. Det är mycket att tänka på. Tidigare har jag mest tittat på varje gröda och inte att det inom varje gröda finns så otroligt många sorter som har så stora skillnader i mognad, skördefönster och lagringsduglighet. De enda grödor där jag har tagit hänsyn till det tidigare har varit morot och rödbeta. Men så har vi inte heller haft så stora möjligheter att lagra grönsaker. Får vi klart kylrummet så blir det helt andra möjligheter till lagring och då kan vi på ett annat sätt planera in successioner i odlingarna med två eller till och med tre grödor som följer efter varandra i samma bädd.

Successioner var också ett ämne som Jonas pratade en hel del om. Grönkål kan sås tidigt och ge tidig skörd men kan också sås ganska sent för att ha som vinterskörd och då hinner man till exempel med kålrabbi innan. Spetskålen kan till exempel följas av blomkål. Sallad kan man hinna tre omgångar i samma bädd om man är tidigt ute. Det ger naturligtvis en helt annan inkomst om man hinner två eller tre kulturer i en bädd.

Sedan var det dags för läxgenomgång. Vi fick två läxor. Dels att beskriva vår egen odling utifrån en modell där vi ska få med sammanhang och mål samt alla delar i odlingen från skiften, bäddar, växtföljd, gödling- och ogrässtrategier, markberedning, sådd, plantering, skörd, lagerhållning till försäljning. Den andra uppgiften var att göra så långt vi kan på vår odlingsplanering. Det handlar inte bara om att planera in vad vi ska så utan att i detalj planera allt för varje gröda i varje bädd. Ska vi förgro eller direktså och i så fall när, ska duk eller nät på, ska vi flamma och när och under vilka veckor kommer grödan att kunna skördas. Det är enormt mycket att tänka på. Lite kul är det men också väldigt komplext och ansträngande – speciellt när man inte har så mycket erfarenhet att luta sig tillbaka på. Fördelen med att göra en grundlig planering är att mycket kommer att kunna återanvändas nästa och kommande år. De bäddar som blir lyckade i år med de inplanerade åtgärderna behöver man ju bara byta bäddnummer på till nästa år. Det som inte blir lyckat däremot kan man lägga mer kraft på inför kommande säsonger.

« Äldre inlägg

© 2019 Östängs gård

Tema av Anders NorenUpp ↑